Ljungkullen. Ett barndomsminne.

1973-1974

I nådens år 1973 föddes jag. Det var november och staden Uppsala fick ännu en oslipad diamant till sin gedigna samling. Anledningen till att jag fick Uppsala som födelsestad är att min far gick på någon sorts officerskola där. Vid denna tiden var han nämligen yrkesofficer.
Jag var glad redan då.

Våren -74 hade vi tydligen fått nog och begav oss “hem” till Sveriges framsida. Både min mor och far är uppväxta i Göteborg men vi kom inte hela vägen dit. Flyttlasset stannade i Partille. Björndammen rättare sagt. Väl där hann vi inte packa upp flyttkartongerna innan det var dags igen. Anledningen till denna “touch & go” förtäljer inte historien men tydligen stegade min far med bestämda steg till PKB:s kontor, ja PartilleBo hette så på den tiden, och såg till att vi fick en ny lägenhet. Det var då vi anlände till Ljungkullen.


Ljungkullen är ett bostadsområde som uppfördes i slutet av 60-talet. De tre våningar höga huskropparna står så att de bildar innergårdar. Dessa gårdar hade icke officiella namn som jag dessvärre har glömt. Utom en.
Gunggården. Den fick heta så därför att det fanns flest gungor på den. Döpt med ett barns logik.
Jag återkommer till dessa gårdar längre fram i berättelsen. Det var alltså här, på gunggården nummer 38, som vi flyttade in i slutet av -74. En rymlig trerummare med balkong.

Gunggården som den såg ut från början.




1974-1980


Gunggården är mitt allt. Det är min värld. Den består av en gungställning, en stor sandlåda med takbjälkar, ett trekantigt bollplank (där någon konstnärligt lagd yngling ritade ett stort manligt könsorgan några år senare). Den obligatoriska ställning för att piska mattor och några bänkar. Resten av ytan är asfalt. Allt detta ramades in av ett staket och taggbuskar. Det där med taggbuskar var poppis. Överallt fanns dessa taggbuskar. Det fanns även nyponbuskar. När det var nyponsäsong så gick ingen säker. Att få klipulver innanför tröjan var mer regel än undantag.

Fullt ös på gunggården. Min storasyster Annelie i mitten.

Här på gården är det alltid fullt ös. Dagmammor sitter ute på bänkarna och har koll.

Det är fler som tittar till oss ungar. Det bodde en äldre dam, tant Andersson, på bottenplan. Hon kom gärna ut och sa till om vi gungade för högt, cyklade för fort eller bara skälla lite för sakens skull. Jag minns att nedanför tant Anderssons fönster fanns det något som vi kallade för “ryksand”. Det var med ett stort pirr i magen man försiktigt kröp fram för att sno åt sig en näve av denna åtråvärda sand. Det var mer som grått mjöl. När du lade sanden i kortbyxorna så rök det när du sprang.

Jag var tidig med mode.
Dessa jackor är väl poppis idag, nästan 40 år senare?

Vi hade ofta springtävlingar runt gården. En äldre kille på nedre botten vann oftast. Hans lillebror och tvillingsyster var lika gamla som jag och vi började sedan i samma klass. Tjejerna hoppade twist. Även jag. Jag var bra på det. Speciellt när man skulle hoppa högt.
Det var på gården jag lärde mig cykla. En grön cykel med svart limpa. Det var den häftigaste cykeln jag någonsin sett. Tills en grannpojke kom med en som hade växelspak fram på mittstången. Min cykel blev plötsligt väldigt ocool.

Världens bästa sandlåda!
Ibland så lämnade vi gården. I området bredvid Ljungkullen, Långåkern, fanns någon form av dagverksamhet. Det var en lokal med kuddar, mattor och massor av grejer att göra. Målakladda. Jag minns än idag hur fröken (ja så kallade vi pedagogerna förr) såg ut. Om jag inte minns fel så jobbade hon även i den lokala ICA-butiken.
Det fina med Ljungkullen var att även när det blev dags för förskolan så slapp man lämna området. På gården längst ner fanns en förskola i två lägenheter. Där stöpte jag mina första, och sista, ljus. Vi gjorde islyktor på vintern. Jag minns det som en väldigt rolig period även om minnet bleknar.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar