tisdag 28 mars 2017

Hemkörd bastard.......

Hör nu på go vänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde en dag i sköna mars………

Japp. Han har gjort det igen. Ni vet han som snart är längre än mig men som äger endast halva min kroppsvikt. Han som talar likadant som Håkan Hellström sjunger. Min son. Om vi hade levt under medeltiden så hade jag utan omsvep och känslor kallat honom för Bastard.

Denna berättelse tar sin början på Lördag kväll runt 22:00. Min son och hans trogna vapendragare, vi kan kalla honom för Yngve, lovade på heder och samvete att de skulle kliva in genom hemmets trygga port innan klockorna ringde midnatt. 

Jag talade med gossarna i telefon strax efter 22:00 och allt var lugnt. Eftersom min sambo hade helgtjänst och skulle släpa sig upp innan tuppen ens börjar fundera på att gala så tvagade vi oss och kröp ner bland kuddar och bolster. 

Min son brukar hålla vad han lovar och således dröjde det inte länge innan jag sjönk in i en sömn med härliga drömmar om husvagnar och tekniska prylar. 

Jag vaknade med ett ryck! 

I fotändan stod min son, bastarden. ”Pappa, det är några som vill snacka med dig.” 
Helvete tänkte jag. Vad fan har du gjort nu! 
Jag stapplade efter sonen endast iförd kalsonger och t-shirt ut mot hallen och den väntande skaran. Sambon linkade nyfiket efter. 

Utanför ytterdörren står Yngve med tre uniformerade poliser från piketstyrkan och tittar ner i marken. De står framför polisbussen. Vilken syn. 
Den mest talförda konstapeln tar till orda. De har plockat upp gossarna när de var på väg över Stallbackabron med endast apostlahästarna som fordon. 

Stallbackabron.


”Det är strängeligen förbjudet. Men eftersom de är nyktra och vid sina sinnens fulla bruk så låter vi det bero med endast en muntlig varning.” 

Under utläggningen så ser jag de två andra poliserna stå i bakgrunden med leende munnar, roade av att ha skrämt två ynglingar, men även av att kanske ha räddat livet på dem. Av pojkarnas miner att döma så har de verkligen lyckats. Jag har nog aldrig sett min son skämmas så mycket. Vilket är mycket välförtjänt.

Jag tackar innerligt för leveransen och de drar iväg på nya äventyr. Klockan närmar sig nu 01:30. 

-Hur tänkte ni här? sa jag när ytterdörren stängdes.
-Jo vi drog in till Trollhättan för att träffa en kompis och när vi missade bussen så ville vi inte ringa er för att Maria skulle upp och jobba. Vi tänkte att om vi skyndar oss att gå hem så blir vi inte så jättemycket försenade.

Min son vet att han kan ringa mig när som helst. Dygnet runt. Om vad som helst.

Jag är naturligtvis glad att min son och Yngve är välbehållna. De hade lika gärna kunnat bli påkörda. Det finns ingen gångväg eller refug att tala om på bron så de har gått på vägbanan lyckligt ovetande om att det är förbjudet. Visserligen glest trafikerad på natten men det är också då som folk plötsligt får blyfot.

Jag vill rikta ett stort tack till dessa poliser som körde ”all in” med kroppsvisitation, andningsprov och ficklampa i ögonen. Det får nog gossarna att tänka både en och två gånger innan de hittar på något djävulskap. Det skall också sägas att det först var en civil polisbil som stoppade dem. Efter en stund så kom piketen med fullt blåljus och tjutande däck när de gjorde en U-sväng högst uppe på bron. 
Det var då som Yngves händer for upp i luften. 

Japp. Det var det det. Ännu en punkt på min ”bucketlist” att bocka av. Få sonen hemkörd av Piketstyrkan.


Med vänlig hälsning, Ade.

söndag 26 mars 2017

Trägen vinner!

Det vore väl själva fan om inte jag, en man med utstrålning och självförtroende som ställer självaste Zlatan i skuggan, skulle kunna ta ett enkelt foto på ett vattenfall med min systemkamera. 
Jag har tidigare gått bärsärk i skogarna för att det perfekta motivet men fått återvända som en slagen hjälte med minneskortet fullt av misslyckade filer. 

Jag har den senaste tiden glidit omkring i nejden med min mobiltelefon och lekt proffs. Det är enkelt. Några knapptryckningar och min idé fastnar på skärmen. Men det är ingen sport. Men visst, det är helt okej. Det spelar ingen roll hur eller med vad du får fram ditt konstnärliga budskap. Det är väl resultatet som räknas. Men jag, som lätt nördar ner mig i olika saker, vill gärna släppa autoläget på systemkameran för att hitta en ny värld med hjälp av alla inställningar. 

Efter att ha kört min sambo till hennes jobb åkte jag helt sonika hem och hämtade kameran. Färden gick sedan till Byklevsfallet i Vargön. Igen! Det var kallt. Noll grader och ett täcke av dimma gjorde sitt bästa för att hindra den ack så svaga vårsolen att skänka någon som helst värme till mina stelfrusna fingrar. Väl på plats och kameran på stativet så började jag att vrida på knapparna. Jag knäppte bild efter bild. Varje gång justerade jag lite på inställningarna. 
När cirka tjugo minuter hade gått och jag, med fingrar som istappar, hade knäppt ett trettiotal bilder så blev jag nöjd.

Byklevsfallet.


Det som går så lätt med mobiltelefonen är ingen självklarhet med systemkameran. Men trägen vinner! 
Kanske  får min gamla Nikon D40 hänga med ett tag till.

söndag 19 mars 2017

Den som väntar på något gott......

Nu sitter jag här igen. Tankarna far omkring i huvudet likt hormonerna hos en nyvaken tonåring. Jag tänker på att saker som vi tillåter oss själva uppleva ofta tillslut blir en del av vardagen. 
Låter det flummigt? 
Ja jag vet men det är värt att fundera på. Nu tar vi ett grovt exempel först och sedan bryter vi ner det till små saker. 

Tänk på när du var barn och det närmar sig din födelsedag. Det byggs upp en förväntan och en härlig känsla infinner sig i maggropen. Om du hade firat födelsedag varje dag, eller en gång i veckan så hade den känslan tillslut försvunnit. Det blir till vardagsmat. 
Förstår ni hur jag tänker? 
Detta gäller även småsaker som att bara äta godis på lördagar. Har du tillgång till godis varje dag så tappar du den där längtan. 
Vi som är födda med endast två TV-kanaler vet hur det är att längta till tecknad film. Att sitta på mattan framför TVn när “Anslagstavlan” visades och bli häpen varje gång säger väl egentligen allt. När Lilla Sportspegeln började på måndagar och vi blev matade med Tom & Jerry i två minuter så blev världen än mer fantastisk.

Dessa tankar har växt i takt med att våren närmar sig. Jag ser vänner som gläds åt att plocka fram grillen ur förrådet där den har fört en tynande tillvaro under vintern. Minnen från middagar med vänner från förra säsongen dryftas och leenden sprids i deras, efter vinterns mörker, bleka ansikten.

Denna känsla vill jag också få när jag ska grilla. Men det är just nu en omöjlighet eftersom mina grillar alltid står framme. Jag vill bli påmind av ljuset, solens värme och trädens knoppar. Inte av att jag ser mina grillar varje gång jag tittar ut på altanen. Jag varken påbörjar eller avslutar en grillsäsong. För mig är det grill året om. Efter den stora skinkgrillningen innan Jul så har det endast blivit några sporadiska stunder framför grillen. Jag känner inte den glädjen och inspirationen. Har jag tappat glöden?

Kanske är det dags att ställa in grillarna till hösten för att väcka intresset igen. Vi får se. Nu är det iallafall en spännande husvagnssäsong i antågande som avslutas med en fantastisk grilldag i Kungälv i september. Om det blir sista natten i vagnen vet jag inte än men jag tänker inte campa den första vintern som husvagnsägare iallafall. Det är ett som är säkert.

Mvh Ade


fredag 17 mars 2017

Kompispris fast tvärtom.


Så fort min gymnasieutbildning påbörjades i slutet på 80-talet växte min släkt och bekantskapskrets markant. Helt plötsligt behövdes det bytas fönster, byggas altaner och läggas in golv lite överallt. Under mina år som snickare har jag efter bästa förmåga försökt att tillgodose de flesta förfrågningar. Min familjesituation var komplicerad och hämmade i viss mån mitt engagemang i olika projekt. De senaste 8-10 åren har jag frekvent vägrat att jobba på min fritid. Endast få utvalda, nära vänner har fått den äran att få hjälp och vägledning av mig.
Ett litet bidrag har tacksamt mottagits men aldrig varit ett krav. Det är klart att man hjälper en kompis.
Det gör jag gärna fortfarande. Om det är akut eller något som inte går att förklara över telefon. 

Jag är en man som värderar min fritid högt. Jag är över 40 år och med barn som närmar sig den åldern då pengar är bättre barnvakt än en film på TV. Jag börjar helt enkelt att få tid över till att göra det som ger mig sinnesro. Vad det innebär är lite luddigt men avsaknaden av hammare, såg och tumstock är fruktansvärt påtaglig. Verktyg finns inte ens i min fantasi.


Vart vill jag komma med här? Jo. Vi med praktiska yrken har väl alla hört “-Vad ska du ha för att fixa ett undertak i ett badrum? Kom igen, ge mig ett bra pris, vi är ju kompisar!”


Varför är det alltid den som offrar sin fritid, sliter på sina verktyg, går upp tidigt och kör med privat bil som blir förloraren. Den enda som vinner på det är den som får sitt fönster bytt eller sin altan byggd.
Kompispris kan ju faktiskt vara tvärtom. En fet sedelbunt i fickan på polaren som har offrat en helg och missat viktig tid med familjen. Ja visst! Det hade varit billigare att ringa den lokala byggfirman men vad gör man inte för en kompis!
Eller?


Mvh Ade

torsdag 16 mars 2017

Långhårig i ansiktet!

Är det något som jag tycker är fruktansvärt tråkigt så är det att raka mig. Jag klipper hellre andras tånaglar. Eller nää…...kanske inte andras tånaglar men att diska, jag diskar hellre efter en trerätters än att raka mig. 

Under en tid så har jag låtit naturen ha sin gång i ansiktet. Endast de där irriterande stråna, som har den där otrevliga benägenheten att från överläppen bege sig uppåt och in i näsborrarna för att där framkalla nysningar som får mina allergiska pollenattacker under sensommaren att framstå som hicka, har rensats bort.



Mina barn tycker att jag ska ha ett långt tomteskägg. Min sambo är av en annan åsikt. Jag står i denna fråga något mitt i mellan. Ju längre skägget blev desto mer gillade jag det. Å andra sidan så är det inte speciellt trevligt med smak av frukost när det är dags för lunch. 

Av egen fri vilja gick jag idag in på toaletten med slåtterbalken och rensade bort lite förvuxet sly. Det är faktiskt skönt att känna luften slå mot hakan igen. 



Jag har gjort en inofficiell överenskommelse med mig själv. Till hösten låter jag skiten gro igen. Hur länge det får pågå är det ingen som vet. Vi får helt enkelt vänta och se. 

Mvh Ade.

söndag 5 mars 2017

En livslång lögn.

Det är tidigt 80-tal. Björn Borg sopar tennisbanan med sina konkurrenter. Ingemar Stenmark får sina medtävlande att se ut som rundningsmärken i pisten. Sverige vinner sitt första VM-guld i bandy -81. Miljöpartiet bildas även samma år.

Det är en era som i folkmun kallas för ”Det glada 80-talet”.

Vid denna tidpunkt landade det Rubiks Kub i det Adetoftska hemmet. Jag minns inte om det var en Julklapp eller födelsedagspresent men det är oväsentligt i denna berättelsen. Detta 3D-pussel är något av ett djävulens påfund. Helt omöjligt att klara om man inte vet hur man ska göra. En grabb som jag, i 10årsåldern och medelmåtta i skolan har inte en sportslig chans att lösa kuben.

Men jag hade flinka fingrar och farsan hade verktyg. Det var inga större problem för den händige att sprätta isär den förbannade kuben och sätta ihop den rätt. Det gick även att flytta runt de färgade klisterlapparna men här måste jag höja ett varningens finger. Det är väldigt lätt att få ett litet märke i varje klisterlapp som visar att här står inte allt rätt till.

Nu tror jag att min far genomskådade mitt lilla fusk. Jag minns faktiskt inte om det hela uppdagades och om det blev några konsekvenser för min skull.

Nu, ca 30 år senare fick min dotter en kub. En så kallad 2x2. Helt omöjlig att lösa.



Det är nu som jag ger mig tusan på att knäcka denna lilla nöt. Men jag tänker inte fuska. På ett ärligt sätt vill jag ta reda på hur man löser kuben. Till skillnad från tidigt 80-tal så finns det idag något som heter YouTube. Tusentals videos med hur man löser kuben flimmrar förbi på skärmen. Haha! Jag är på G!

Nu visade det sig att det är faktiskt inte helt enkelt, även med en beskrivning, att vrida alla sidor rätt. Det tar sin lilla tid. Men jag är som besatt. Efter någon timme med nötande av dragserier så har jag en löst kub i min hand. Fantastiskt! Min dotter blandar och jag klarar den igen. Ett mirakel!

Livet går faktiskt vidare och det finns ”måsten” att utföra. Under ett besök i den lokala affären så pekade min son mot en hylla med lite leksaker. Jag stelnade till, tittade mig omkring misstänksamt och stegade med bestämda steg fram till hyllan. Där låg ”orginalet”! En 3x3 Rubiks kub. Jag måste ha den! 




 Sagt och gjort. Den landade i korgen. Väl hemma började åter min forskning på nätet om lösningar för denna kub.

Känslan när jag för femte gången löser kuben, efter att dottern har blandat och rört till den efter bästa förmåga, är fantastisk. Nästa gång jag träffar min far ska jag visa honom och kanske blir jag förlåten. 

Jag har levt med en lögn. 

Mvh Ade

lördag 4 mars 2017

Tankar i en nybörjares huvud.

Ljuset är åter tillbaka över våra nejder. Vinterns mörka slöja trängs bort och fågelkvitter ljuder från disiga skogsdungar i morgonsolen. Våren knackar på, även om Kung Bore fortfarande håller en vakande hand över landskapet. 
 Början på året präglas av en nervös väntan och behaglig längtan. Familjen har gjort det största inköp någonsin och det känns i maggropen. En sommarstuga på hjul. Det är nu ca 5 veckor kvar till beräknad leverans. Planeringen är i full gång och listan på ateraljer är bantad till det mest nödvändiga. Det får bli en säsong där vi ”bor in” oss och utvärderar prylbehovet under resans gång. 
En av alla de tankar som florerar i mitt relativt tomma campinghuvud är ”första resan”. Till vilken avlägsna plats, långt från all ära och redlighet ska jag ställa upp vagnen för första gången? Till viken avkrok ska vi bege oss för att träna, göra bort oss och misslyckas för att i nästa sväng rulla in på en välfylld camping som riktiga proffs? Ja det är så tankarna går nu. 
 
Kanske tillbringar vi första natten i husvagnen bakom betongfabriken i Frestersbyn/Dalsland. 
Jag återkommer.
Mvh Ade.