torsdag 3 augusti 2017

Storsnigel has left the building.

Förr eller senare händer det. Barnen växer upp till små vuxna individer som får ta körkort, rösta i riksdagsvalet och förhoppningsvis skaffar de ett jobb efter avslutad skolgång. Många av dessa nya vuxna längtar till att få klara sig på egen hand och skaffar ett eget litet skyffe och där är enligt mig mitt jobb som uppfostrande förälder finito. My job is done!
Att som ung vuxen fortsätta att parasitera på sina hårt arbetande föräldrar kan i längden vara ödesdigert för kaxiga, vuxna wannabies som tror sig veta allt om världen bara för att de har stått på ett studentflak som har åkt två varv runt torget. Risken är stor att dessa i sinom tid blir utsparkade.

Storsnigel tillhör de som tog chansen att starta ett eget liv i egen bostad så fort studentmössan hamnade på hatthyllan. En liten stuga på landet med allt som behövs. Ca 15 minuter från stan.

Jag är inte ledsen. Jag är glad för hans skull. Han ligger inte längre i startgroparna. Startskottet har gått och han är mitt inne i loppet.

Saknar jag honom? Nope. Eller ja…….visst gör jag det men……

Jag älskar verkligen mina barn. De betyder otroligt mycket för mig. Men jag är inte egoist. Jag vill att de ska flytta hemifrån och skaffa egna liv. Det är väl det som livet går ut på. Att fostra dessa avkommor till att bli självständiga individer med stora hjärtan och förbereda dem för den stora världen.

Gladast är nog Oskar själv. Att äntligen ha ett eget hem med allt vad det innebär. Lillebror är inte långt efter på glädjeskalan. Han fick ju ett större rum och lämnade sin lilla ombyggda klädkammare till lillasyster som för första gången fick ett eget rum. Alla är nöjda och glada.

Jag önskar Oskar all lycka med sitt nya liv.
Jag kommer alltid att finnas här för honom. Han har flyttat ut ur mitt hem men han lämnar aldrig mitt hjärta.

Mvh Ade.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar