onsdag 13 maj 2015

En trogen vän har gått ur tiden.

Ditt liv började inte som en katt av din kaliber förtjänar.
Som liten unge, ännu inte redo att lämna din mamma blev du, tillsammans med din bror, slängd i en container i utkanten av Oslo.
En man hittade er och tillsammans med sin fru så förbarmade de sig över er. Värmde och matade er.

Ni växte till er och min sambo, boende i Oslo vid denna tiden, tyckte att du var det sötaste som gick runt i päls och tog med dig hem.

Efter ca 6 år i Norges huvudstad var det dags att flytta. Lasset gick till Sverige och den lilla staden Vänersborg vid Vänerns södra strand.

Efter ytterligare 2 år träffade jag dig för första gången. Din mattes och mina vägar korsades under sommaren -08. Du accepterade mig ganska omgående, även om röster höjdes om ditt distanstagande mot främmande män.

Våran relation växte sig stark. Vi kunde somna tillsammans i soffan. Du ropade på mig när du ville ut. Du hämtade mig när du var törstig. Att dricka ur vattenskålen på golvet var aldrig din grej. Du ville ha riktigt kallt, rinnande vatten ut kranen. Som den auktoritära katt du var så lydde jag.
Du var den ende som tröstade mig när jag tagit en öl för mycket och låg i soffan med självömkan.

Efter en kort tids sjukdom så somnade du idag in i mattes famn. Älskad och saknad av många.
Du var en speciell katt. En familjemedlem som aldrig går att ersätta.

I 15 år fick du det bästa liv som en katt någonsin kan få. Fullt av respekt för din vilja.

Jag saknar dig redan min trogna vän och vapendragare.

Vila i frid Sebastian.

Sebastian i gröngräset sommaren 2013.



måndag 11 maj 2015

Att äga situationen är som balsam för själen.

Japp! Jag är en obotlig "griller".

Mitt intresse för att stå ute i ur och skur, året om har utvecklats till att bli en hobby. Jag kan ägna en hel helg åt att tillaga någon smarrig köttbit som äts upp på "fem röda".
Lika mycket som slutresultatet är viktigt så betyder själva grilltekniken oerhört mycket för mig. Mängden briketter, ventiljusteringar, temperatur och tid.

Jag har nu tre vanliga klotgrillar. En av dessa tre är en liten bärbar "smokey Joe" som är perfekt att ta med på pickniken. De andra två används nästan alltid när jag grillar. En grill är helt enkelt för lite när det vankas kött och massor av tillbehör.

Jag tittar ständigt på nya grillar, tillbehör mm. Jag följer ett stort antal bloggar som delar recept, tips och massor av grillglädje.
Om jag hade haft pengar i överflöd så kan jag tänka mig, utan minsta blink, att köpa en grill som kostar över 15 000.

Det var så den uppkomna diskussionen i lunchrummet uppkom häromdagen.

Jag blev ifrågasatt (med glimten i ögat) av en kollega. Han sa att det är fan inte klokt! Hur kan man slänga så mycket pengar på en grill!? -Då måste du grilla varje dag för att det ska ihop!

Nu är det ju så att jag grillar inte för att "tjäna" pengar. Jag grillar för att det är roligt och jag gläds av att se uppskattande miner från familjen när de sätter tänderna i alla läckerheter.

Jag kontrade fort med nämnda kollegans golfspel. För att hans spelande ska "gå ihop" så behövs det läggas till fler dagar i veckan! Mycket muntra tillrop ljöd från resten av kamraterna i rummet.
Jag sa "Det är dags att lägga locket på denna diskussion för du blev precis jävligt ägd"!

Japp. Små härliga situationer som sätter piff på tillvaron.

Tack för mig!

©Foto Fredrik Adetoft

Duger kameran i Nexus 6?

I förra veckan kom det en regnskur som hette duga. Jag hörde smattret från dropparna som vräkte sig ner över det kalla plåttaket.

När ovädret dragit förbi och endast lämna den där härliga tystnaden efter sig så gick jag till traversgården. 

Det är en stor gjuten betongplatta, stålslipad och blank som ett nyputsat fönster. Där sker lastning av våra betongväggar som gjuts inne i fabriken. 

Jag har uppmärksammat att det blir en häftig effekt där ute efter ett regn. Vattnet lägger sig stilla och bildar en gigantisk spegel. Nu var det rätt tillfälle att äntligen få knäppa några bilder.

Sagt och gjort. Här ser ni resultatet. Det är taget med en Nexus 6 och redigerat i orginalappen.

Visst duger kameran i N6. Jag är väldigt nöjd och har inget att klaga på.

©Foto Fredrik Adetoft (Nexus6)

Borta bra men hemma bäst.

Då var ordningen återställd. 
Äntligen!
Fixade in Ubuntu på min MacBook Pro. Man saknar inte kon förrän båset är tomt!

Jag kom aldrig riktigt överens med OS X. Kanske gav jag det aldrig riktigt den chans det förtjänade.
Men efter över ett år med Mac och med tanke på hur mycket jag gillar att sitta med datorn så är det skrämmande långa perioder denna fina pjäs har fått ligga orörd inne på kontoret. Lite som en taskig kompis.
Nu har den fått ett nytt liv med Ubuntu och hela skärmen ler åt mig!

Lägg till bildtext

fredag 1 maj 2015

Ett nytt kapitel skrivs.

Då har det hänt. Den smått överviktiga men fantastiska Fredrik Adetoft har skrivit in sig på Motionspalatset här i Vänersborg.
Min annars ack så välformade kropp behöver svarvas om. Jag har sedan länge haft värk i axlar och handleder men nu börjar det ploppa upp lite var stans och det är med stela leder jag jag stiger upp i ottan.

På tisdag ska jag träffa en PT som ska guida mig runt och lägga upp en plan. Vi kan kalla planen "Operation rädda Ade".

Jag strävar inte efter att bli ett knippe muskler som står och spänner tuttarna i krogkön.
Jag vill känna att jag gör något aktivt för att må bra. Både i sinne och kropp. Att kanske stärka lite muskler för att klara av 25 år till i arbetets gruva.

Det är iallafall spännande och jag hoppas att ni följer min resa till ett friskare liv.


Valborg som försvann.

Med en darrande, nästan viskande röst väcker Liv Maria. Klockan är runt 01:00 och det har blivit fredagen den 1 Maj.

-...Maria... Jag mår illa....

I mitt undermedvetna hör jag detta svagt, som i en dröm, från min tillfälliga sovplats. Soffan!
Jag slocknade där efter att ha hämtat Oskar i Trollhättan där Valborgs festligheter härjade på stadens gator och torg.

På något sätt vaknade jag till, kalla det " en förälders intuition", och rusade för att hämta en hink. Min snabbhet kom allt jämt till korta. Istället för att tömma en hink fick jag gå efter trasa och rengöringsspray.

Maria flyttade sin trötta kropp till soffan. Stackaren försökte få lite sömn innan klockan tänker, likt en galande tupp, väcka henne inför ett pass på ett av stadens alla äldreboenden.

Så värst mycket sömn blev det tyvärr inte så mycket av. Innan klockan hade slagit fem hade Liv rusat in på toaletten 6 gånger och kräkts. Jag måste här berömma hennes agerande. Innan magen vänder sig händer det att en strimma av panik lyser i hennes klara ögon. Men lika fort försvinner det och det lilla livet traskar med bestämda steg in på toaletten. Inte en tår, inget gny. Hon torkar munnen, spolar ner diverse som jag ej vill nämna här och beger sig åter till sin varma säng. Hon är stark och bestämd. Hade hon varit äldre än sina 7 år så kan jag ge mig den på att en svordom hade lämnat hennes läppar.

Maria har gått iväg till arbetet. Jag dricker kaffe.
Liv ligger i soffan och tittar på film. Hon slumrar till ibland. Jag ger henne lite vatten då och då.

Hon är så vacker, mitt älskade barn.

©Foto Fredrik Adetoft (Nexus 6)