Mellansnigels livsavgörande promenad.

Mellansnigel nyss hemkommen från träningen. Rödrosig på kinderna efter hård träning i boxningslokalen. Den kalla luften i den tidiga vårkvällen gör säkert sitt till.
Han utstrålar lycka. Jag kan se det i hans blå ögon. Tro mig. Jag har sett ett annat djup i denna, nu för tiden, glada blick.

Han är tretton år fyllda.

Skolbytet inför sjätte klass var precis vad gossen behövde. Efter att ha haft drygt två månaders frånvaro i femte klass har han till detta nu varit borta 5 dagar. Giltig frånvaro.

Droppen var efter en nattlig promenad som tog sin början hemma hos sin mor. När familjen hade somnat så packade han ner sin lillasysters kudde, lite kläder och en brödkniv i en ryggsäck, smög ut och började gå. Klockan var strax efter 23:00.       
Han hade bestämt sig. Han skulle inte tillbaka till den skolan. 

Han gick nere i diket för att slippa bli upptäckt. Det är en farlig väg. E45 mellan Frändefors och Vänersborg. Nu var det mitt i natten så det var väl ganska glest mellan ljuskäglorna från diverse nattliga fordon.

Det knackade på dörren. En gång till. Lite hårdare denna gången. Vem f-n är det som knackar på klockan ett på natten? Min sambo smög upp och gick fram till ytterdörren. Hon tittade genom dörrögat. -Fredrik! Det är två kvinnor med Alfred! Jag for upp! Vad är det som har hänt?!

Kvinnorna var från hemtjänstens nattpersonal. Dom hade sett en kille komma gåendes mitt i stan. Han såg lite väl ung ut för att vara ute mitt i natten alldeles själv. Dom stannade och frågade vart han skulle och vem han var. Alfred sa att han skulle hem till pappa. Kvinnorna sa att dom kunde köra hem honom. Alfred frågade då om han fick se på deras legitimationer. Japp! Det gjorde han faktiskt! BRA!

Det blev inte mycket mer prat den natten. Vi fick den omtumlade gossen i säng. Han somnade nästan direkt. Trött och medtagen efter en nästan 2 mil lång promenad mitt i natten.

Det är en av dom värsta upplevelser jag varit med om. Att ligga, sovandes, helt ovetandes om att ens eget barn är ute mitt i natten med panik, rädsla och ångest i hela kroppen och det enda som finns i huvudet är att komma bort. Bort från allt vad skolan heter. 

Jag hade naturligtvis tusen frågor som jag ville ställa till den lilla rymmaren. Kudde? Kniv? Varför ringde du inte?

-Du skulle säkert sagt nej om jag ringde. Kudde för att kunna sova någonstans på vägen. Kniven för att kunna försvara mig.

Jag var mållös. Fy faan.

Tanken var att han skulle flytta hem till mig när sjunde klass började. Nu blev det, i samförstånd med hans mor lite tidigare. Jag lägger ingen skuld på henne. Hon har gjort vad hon kunnat under dom förutsättningar hon har.

Naturligtivs blev det en anmälan till IFO. Den lades ner när jag berättade att gossen flyttar hem till mig.

Som jag berättade tidigare så är det en annan pojke nu. Mer öppen och gladare. Han tränar flitigt och sköter skolan. Det som kunnat gå så snett har vänts till något positivt och framtiden ser ljus ut.

Ta vara på era barn!

Tack för att ni lyssnat.

Mvh Fredrik. Stolt pappa till tre!












Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Är vi alla alkoholister?

Tankar i en nybörjares huvud.

Hemkörd bastard.......