Lång väg hem!

När jag var som mest uppe i all pappersexercis på jobbet så vibrerar det till i fickan. Ett SMS har dimpt ner i den digitala brevlådan. Ett efterlängtat SMS som faktiskt kom en dag tidigare än utlovat.
Jag skiner upp som ett barn på julafton. Lyckan jag känner kan jämföras med en, på grönbete, nyutsläppt ko.
Min telefon har kommit. Den finns för avhämtning på postens utlämningsställe.
Äntligen!
Klockan segar sig igenom resten av dagen.
Det är dags.
Resan mot hemmet har väl sällan varit så efterlängtad.
Efter ett par kilometer kommer jag i fatt en långtradare. Inget konstigt med det. Men det går ovanligt sakta. Hastigheten pendlar mellan 60-70 km/t. Högsta tillåtna hastighet är 80. Jag ser att det ligger två tradare till framför den jag nyss har nosat i röven. Satan. Trafiken är tät. Inga möjligheter till omkörning. Det är bara att falla in i ledet. Kilometer efter kilometer tuffar vi på i sakta gemak. Kön bakom mig växer. Den ringlar sig så långt så att jag knappt kan se slutet. Plötsligt ser jag i en svag vänsterkurva att det ligger en bromskloss framför dom tre långtradarna. Jag borde vara van. Jag kör på denna gudsförgätna sträcka varje arbetsdag tur och retur. Det är vardagsmat att slåss med traktorer, tröskor och fula epor. En och annan pensionär med ett bäst föredatum som gick ut under dom svåra mellankrigsåren lyckas också äntra denna smått kriminella väg. Deras körkort borde, för allas säkerhet endast innehålla behörighet för framförande av rullator. Just idag är det naturligtvis en snigel med keps och rattmuff som ligger i täten av fordonskollonnen.

Mil efter mil fortsätter vi i knappt styrfart. Jag börjar skymta mitt kära Vänersborg.

Broöppning...........

Knogarna vitnar när greppet hårdnar runt ratten. Kan det vara möjligt? Kan verkligen precis allt gå emot en när en av årets höjdpunkter väntar runt hörnet? Kulmen av det ack så nära frispelet nås när båten har passerat. Andningen lugnar ner sig. Pulsen sjunker i takt med broklaffen.
Snart. Snart sitter jag i soffan med min nya telefon.
Framme vid sista rödljuset. Gött! Snart är det våran tur.
Dom sista bilarna passerar och lyckas naturligtvis trassla ihop sig. Ingen krock men dom står mitt i korsningen och tutar. Alla tutar. Jag tutar! Kör för helvete!
Det blir rött. Jag hann inte. Få stå och vänta. IGEN!

Efter den incidenten hände inget mer. Jag hade nog inte klarat mer heller.

Nu sitter jag och grejar med den nya telefonen. Äntligen.

Den som väntar på något gott...........

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tankar i en nybörjares huvud.

Träning pågår!

Vallhammra. Minnen från förr.