tisdag 6 februari 2018

Kakmarodören!


I den kallaste vintermånaden fyller två av mina barn år. Februari är en månad av fest och gästabud. Lillsnigel lämnar knatteåldern och kliver in den stora tvåsiffriga världen. Mellansnigel sitter fortfarande fast i den fjuniga åldern mellan finnig ungdom och nybliven, livrädd vuxen.

Han fyller 17.

För att fira dessa två tillsammans med de närmast sörjande under kommande högtidliga söndag, trälade Maria i köket tills kväll övergick i natt och mörkret lägrade Vänersborgs nejder.

Två hela formar med nygräddad morotskaka fick vila i kylen under natten för att sedan flyttas in frysen i väntan på söndagens festligheter.

Jag står på jobbet och böjer spik när telefonen ringer. Det är min kära Maria. Med uppgiven röst berättar hon att “slyngeln” (min anmärkning) Alfred har vräkt i sig nästan en hel form av den utsökta morotskakan själv under natten.

Vid den ofrånkomliga konfrontationen och krav på bekännelse kommer det endast en, förvisso sann men väldigt tunn förklaring.

Under den sena timmen hördes det slammer och vispandes från köket. Han hörde även något om morotskaka. “Ja, så jag tog några.”

Några?


Det var det hela. Han bad givetvis om ursäkt men skadan är ju redan skedd. Det är bara för Maria att hitta en ny lucka i kalendern innan söndag och baka en till kaka.

Hade detta varit medeltiden så hade jag slitit honom ur skinnet, steglat och hängt upp honom till allom skräck och varnagel.

Men även jag bad Maria om ursäkt. En ursäkt för att jag såg på det hela med mungiporna dragna mot öronen. Jävla Alfred, det går ju inte att bli förbannad på den grabben.

Mvh Ade

fredag 2 februari 2018

Fredag i Dalsland.

Kommer till jobbet utanför Mellerud och Dalsland är klätt i vinterskrud.

Bilden är tagen med min Honor8 och redigerad i appen Snapseed.

I mitten av nästa vecka ska jag hämta min nya telefon. Det blir som lilla julafton.
Räkna med att ni kommer höra mer om detta.

Ha en riktigt god fredag och en trevlig helg.

Mvh Ade

fredag 26 januari 2018

Roliga felsägningar.

Min underbara dotter, som fyller 10 nu i februari, släppte i dagarna en bomb. En "ordbomb". Vi har väl alla någon gång haft ett eller flera ord som vi med fast tro och hängivenhet uttalat på ett sätt som låter helt rätt och riktigt i egna öron men i själva verket är en fatal felsägning.

Mina barn är inga undantag. Jag höll på att bli galen när de inte sa bensin utan krånglade till det med "belsin". Var de hade fått detta ifrån vet jag inte. Jag har aldrig sagt belsin.

Ketchup är ju ett annat roligt ord som för den nykläckta lilla tungvrickaren kan bli övermäktigt. "Kepschus" lever kvar i det Adetoftska hemmet som en påminnelse om att även de numer kaxiga tonåringarna en gång i tiden var riktigt små.

Åter till min "lilla" dotter och hennes otroligt roliga felsägning. "Kyckla". Detta är alltså hennes version av ordet och ganska obehagliga skrattframkallande handlingen "kittla".

Från den tiden hon kunde börja tala och fram till dags datum har hon vandrat runt i tron om att kittla sägs "kyckla". Otroligt kul tycker jag. Det kommer naturligtvis att hånas i både tid och otid för detta. Mest troligt är att jag berättar detta när hon är i tonåren och har kompisar hemma. Det är ju då som farsan är som mest pinsam.