söndag 19 mars 2017

Den som väntar på något gott......

Nu sitter jag här igen. Tankarna far omkring i huvudet likt hormonerna hos en nyvaken tonåring. Jag tänker på att saker som vi tillåter oss själva uppleva ofta tillslut blir en del av vardagen. 
Låter det flummigt? 
Ja jag vet men det är värt att fundera på. Nu tar vi ett grovt exempel först och sedan bryter vi ner det till små saker. 

Tänk på när du var barn och det närmar sig din födelsedag. Det byggs upp en förväntan och en härlig känsla infinner sig i maggropen. Om du hade firat födelsedag varje dag, eller en gång i veckan så hade den känslan tillslut försvunnit. Det blir till vardagsmat. 
Förstår ni hur jag tänker? 
Detta gäller även småsaker som att bara äta godis på lördagar. Har du tillgång till godis varje dag så tappar du den där längtan. 
Vi som är födda med endast två TV-kanaler vet hur det är att längta till tecknad film. Att sitta på mattan framför TVn när “Anslagstavlan” visades och bli häpen varje gång säger väl egentligen allt. När Lilla Sportspegeln började på måndagar och vi blev matade med Tom & Jerry i två minuter så blev världen än mer fantastisk.

Dessa tankar har växt i takt med att våren närmar sig. Jag ser vänner som gläds åt att plocka fram grillen ur förrådet där den har fört en tynande tillvaro under vintern. Minnen från middagar med vänner från förra säsongen dryftas och leenden sprids i deras, efter vinterns mörker, bleka ansikten.

Denna känsla vill jag också få när jag ska grilla. Men det är just nu en omöjlighet eftersom mina grillar alltid står framme. Jag vill bli påmind av ljuset, solens värme och trädens knoppar. Inte av att jag ser mina grillar varje gång jag tittar ut på altanen. Jag varken påbörjar eller avslutar en grillsäsong. För mig är det grill året om. Efter den stora skinkgrillningen innan Jul så har det endast blivit några sporadiska stunder framför grillen. Jag känner inte den glädjen och inspirationen. Har jag tappat glöden?

Kanske är det dags att ställa in grillarna till hösten för att väcka intresset igen. Vi får se. Nu är det iallafall en spännande husvagnssäsong i antågande som avslutas med en fantastisk grilldag i Kungälv i september. Om det blir sista natten i vagnen vet jag inte än men jag tänker inte campa den första vintern som husvagnsägare iallafall. Det är ett som är säkert.

Mvh Ade


fredag 17 mars 2017

Kompispris fast tvärtom.


Så fort min gymnasieutbildning påbörjades i slutet på 80-talet växte min släkt och bekantskapskrets markant. Helt plötsligt behövdes det bytas fönster, byggas altaner och läggas in golv lite överallt. Under mina år som snickare har jag efter bästa förmåga försökt att tillgodose de flesta förfrågningar. Min familjesituation var komplicerad och hämmade i viss mån mitt engagemang i olika projekt. De senaste 8-10 åren har jag frekvent vägrat att jobba på min fritid. Endast få utvalda, nära vänner har fått den äran att få hjälp och vägledning av mig.
Ett litet bidrag har tacksamt mottagits men aldrig varit ett krav. Det är klart att man hjälper en kompis.
Det gör jag gärna fortfarande. Om det är akut eller något som inte går att förklara över telefon. 

Jag är en man som värderar min fritid högt. Jag är över 40 år och med barn som närmar sig den åldern då pengar är bättre barnvakt än en film på TV. Jag börjar helt enkelt att få tid över till att göra det som ger mig sinnesro. Vad det innebär är lite luddigt men avsaknaden av hammare, såg och tumstock är fruktansvärt påtaglig. Verktyg finns inte ens i min fantasi.


Vart vill jag komma med här? Jo. Vi med praktiska yrken har väl alla hört “-Vad ska du ha för att fixa ett undertak i ett badrum? Kom igen, ge mig ett bra pris, vi är ju kompisar!”


Varför är det alltid den som offrar sin fritid, sliter på sina verktyg, går upp tidigt och kör med privat bil som blir förloraren. Den enda som vinner på det är den som får sitt fönster bytt eller sin altan byggd.
Kompispris kan ju faktiskt vara tvärtom. En fet sedelbunt i fickan på polaren som har offrat en helg och missat viktig tid med familjen. Ja visst! Det hade varit billigare att ringa den lokala byggfirman men vad gör man inte för en kompis!
Eller?


Mvh Ade

torsdag 16 mars 2017

Långhårig i ansiktet!

Är det något som jag tycker är fruktansvärt tråkigt så är det att raka mig. Jag klipper hellre andras tånaglar. Eller nää…...kanske inte andras tånaglar men att diska, jag diskar hellre efter en trerätters än att raka mig. 

Under en tid så har jag låtit naturen ha sin gång i ansiktet. Endast de där irriterande stråna, som har den där otrevliga benägenheten att från överläppen bege sig uppåt och in i näsborrarna för att där framkalla nysningar som får mina allergiska pollenattacker under sensommaren att framstå som hicka, har rensats bort.



Mina barn tycker att jag ska ha ett långt tomteskägg. Min sambo är av en annan åsikt. Jag står i denna fråga något mitt i mellan. Ju längre skägget blev desto mer gillade jag det. Å andra sidan så är det inte speciellt trevligt med smak av frukost när det är dags för lunch. 

Av egen fri vilja gick jag idag in på toaletten med slåtterbalken och rensade bort lite förvuxet sly. Det är faktiskt skönt att känna luften slå mot hakan igen. 



Jag har gjort en inofficiell överenskommelse med mig själv. Till hösten låter jag skiten gro igen. Hur länge det får pågå är det ingen som vet. Vi får helt enkelt vänta och se. 

Mvh Ade.